20 års knarkande - Pocks 2007-03-05, 09:39 I dagarna 20-årsjubilerar jag som knarkare. Tiden har rusat iväg - men minnena från den där tidiga vårdagen 1987 är fortfarande glasklara. Rutinkontroll hos skolsköterskan - urinprov och väga, mäta. En efter en går vi in och så får vi vänta i väntrummet medan sköterskan gör sina anteckningar eller vad hon nu gör i den smala tarmen som förbinder skolläkarens rum med hennes. Plötsligt kommer hon ut och ropar på mig. "Kan du komma med här". In i den där tunna tarmen, det lilla lilla rummet gick vi och där, under lysrörens sken, säger hon "Du har sockersjuka och du måste åka in på sjukhus redan i dag".
Allting snurrade. Jag höll mig i bänkskivan och bleknade och sen - strax därefter - gråten. Jag sprang ut till mina klasskamrater och skrek och grät "Jag kommer dö, jag kommer dö". Det hela blev ett tumult av kamrater som skockades runt och tjejer som grät och killar som höll om och lotsade mig ner för trapporna, genom skolan, ner till min klassföreståndare som fick ringa mamma. Mormor dog av diabeteskomplikationer när hon var 46 år gammal. Allt jag visste om diabetes, sockersjuka, var att man dog. Dog dog dog. Jag var bara 14 men jag skulle dö. Ingen vuxen samlade oss och sansade oss - det blev, som jag minns det, ett dödskoma bland mig och mina klasskamrater och kamraterna från e-klassen, som jag vuxit upp med. Mamma hämtade mig, samlade sig, var vuxen och stark, pratade och lugnade. Vi åkte långa backen upp till pappas jobb för att meddela honom. Han stog på fabriksgolvet i sin blåoverall och med skiftnyckeln i handen och jag minns hans blåa ögon där i det skarpa vårljuset. Jag tror han var ledsen, men allt jag minns är hur blåa de var. Mamma och jag fick åka in till barnakuten för blodprovstagningar och lång väntan. Sen kom den där läkaren med de kalla blåa ögonen och satte sig ner på den rostfria pallen mitt på golvet, spände de blåa i mig och sa, alldeles kallt och oinlindat "Ja, det stämmer. Proverna visar att du har diabetes och du måste stanna här på sjukhuset några veckor". Ångest. Ångest och enorm rädsla som tog sig uttryck i en våldsam kraft - jag var helt galen, jag slog och sparkade och skrek och grät. Och nästa minnesbild är från avdelningen där jag får lära mig att injicera själv. Spruträdd och med ett enormt sjukhus- och läkartrauma från tidig barndom eftersom jag var ett sjukt barn var ingen bra start. Det var ingen bra start att vara 14 år och mitt i puberteten heller. Skammen av att behöva lämna urinprov utblandade med mensblod, skammen över att behöva be om sjukhusets jättebindor för att jag blödde så mycket, skammen över sjukdomen, ångesten över allt det som väntade, rädslan för sprutorna, för blodproverna, för ofriheten. Det var tuffa veckor men jag fick fin stöttning av mina föräldrar, min bror som precis blivit pappa till sin lillfrasse och mina klasskamrater som kom och hälsade på mig. En gång kom hela klassen, sen spred de ut sig och kom en och en, ibland två. De modiga fick testa hur det kändes att sticka sig själv med saltlösning, de som inte vågade slapp. Det var en tuff tid bland många sjuka barn, många sjuka ungdomar. 20 år sedan dess. De två sjukhusveckorna gick snabbt och sedan väntade lite ledig tid från skolan - jag behövde sätta mig in i det nya livet, jag behövde lite tid för att testa hur känningar fungerade, hur för stora insulindoser påverkade, hur jag fungerade i det dagliga livet. Vi åkte till Sälen med familjen och försökte landa i en helt ny livssituation. På dagarna knarkade jag relativt snabbverkande insulin som jag injicerade via en fräck metallpenna. Om kvällarna fick jag skaka en ampull och dra upp insulinet i engångssprutor och knacka luftbubblor innan jag satte nålen i benet. Det blev vardag. Men tonårsrevolten blev lite försenad. I stället för att påbörja en frigörelse knöts jag starkare till mina föräldrar - det blev mer övervakande, mer daltande, mer tider och regler och kontroll. När jag var 16 festade jag första gången. På en femtedels kvarting. Det fungerade. Snart blev det mer och den sommaren fick jag åka till England med mina kompisar på språkresa. Allt funkade. I februari året därpå var jag på charter till Kanarieöarna med mamma och pappa och en familj till. Vi tjejer festade den veckan. Det funkade - mamma och pappa hade koll på mig och kastade vakande ögon. Men det var ett bra sätt att lära sig att hantera socker och alkohol. Samma år började den stora frigörelsen som kanske inte ens har slutförts än i dag. Jag tog extrjobb vid sidan av skolan, sparde ihop pengar till en tvåveckors lyxcharter till Mallis med bästevännen, vi åkte, drack alldeles alldeles för mycket och omgav oss med alldeles alldeles för många gossar och insåg nog aldrig vilken jävla fara vi utsatte oss för. Men det gick bra. Vi kom hem, jag hamnade inte i koma. Och vi hade kul. I dag har 20 år gått. Jag är inte död ännu. Prognosen ser annorlunda ut. Jag kommer aldrig bli av med min sjukdom, jag kommer behöva injicera varje dag om jag inte väljer insulinpump, jag kommer behöva kolla mina sockervärden varje dag, jag kommer att leva med en liten liten rädsla och oro varje dag resten av livet. Men det fungerar, den här sjukdomen tickar på i bakgrunden av mitt liv hela tiden, jag är hela tiden, varje sekund, varje dag, medveten om hur jag mår, hur jag känner mig, hur ligger sockret? På 20 år lär man sig att ganska bra känna igen hur det känns och ska kännas och hur det känns när det inte är bra. Moderna sprutor och enkla mätmetoder gör att det inte är ett stort problem att få det att funka hyfsat. Jag kan ta ett blodsockerprov på väg in i t-banevagnen och ha svaret innan tåget rullar, jag kan dutta i mig ett par enheter insulin medan ett samtal pågår utan att någon ens märker att jag gör det. Jag lever i rätt tidevarv - forskningen går framåt, allt förfinas, nålarna är supertunna och små och pennorna smidiga. Det var annat när mormor var ung och blev sjuk. Andra tider, annat insulin, andra sprutor, andra mätmetoder, andra komplikationer. Mormor dog av komplikationerna. Det kommer jag också göra en dag - men förhoppningsiv innebär dagens mätmetoder och fina insulin och kontroller att döden skjuts upp ganska långt. 20 år, Pocksan. Grattis. Jag borde fira det på något sätt - på ett vettigt sätt. Genom att skämma bort mig och ta hand om mig på riktigt - göra något riktigt bra för mig själv. Jag ska fundera på hur jag ska göra det, men något borde det bli. När jag insjuknade, 1987, var inte typ1-diabetes jättevanligt bland unga, men ökningen var kraftig. I dag går det snabbare här, i Finland, Tyskland och Japan. Ingen vet varför vi är drabbade hårdare än i andra i-länder och på andra håll i världen. Så långt har inte forskningen kommit. I dagens aftonblad står att läsa: * 666 svenska barn under 15 år fick diabetes typ-1 under 2005. Det är en fördubbling jämfört med 1985. * Speciellt snabbt har ökningen varit bland förskolebarn under fem år. * Typ1-diabetes (barn- och ungdomsdiabetes) innebär att betacellerna i bukspottkörteln angripits av kroppens eget immunförsvar och förstörts. Därmed kan inte kroppen längre producera insulin. Riktigt riktigt ledsen gör det mig att se ökningen bland små barn. Och skiträdd gör mig vetskapen att óm vi ska försöka odla egen baby i mig är risken ganska stor att vårt barn blir ett diabetesbarn. Det är okej att jag har det. Men jag önskar inget litet barn den sjukdomen. Ett living hell i det lilla. Jag står nästan inte ut med tanken. | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
  Ordbok - Prenumerera - Lista alla - RSS: Text/Kommentarer | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Kommentera! |
Namn: - Född: 1972 Hemstad: Stockholm E-post: - Hemsida: Medlem sedan: 2003-10-09 14:28 Antal texter: 1392 Övrigt: Rastlös andragenerationsinvandrare med ständig motor som tuffar. |
| VALSPRÅK I aint no kittyshitty |
Annons |